I am Batman

Geof & jag hade på något vänster lyckats ha praktiskt taget samma outfit. Stiligt, tycker jag!

Laugh.. or cry?

Själv tycker jag att valet inte är speciellt svårt. Min helg har varit kowabanga och bilder kommer att smetas upp snart!

Idag har vi redan en anledning att minnas dagen för. Men som ni vet så har Den godaste (tror det var det han ville bli kallad) och Lucky ett Magasin, som de så fint kallar det. Idag har vi alltså haft en livestream på vår härliga kväll som ni finner Här. Den är dessvärre över men samt inspelad som ni ser till höger.

Jag, Landis och Mella på Wagamama.

(Att länka till saker är nya grejen för Batman!)

Double auntie

Hur gör man en dag till en ihågkommen dag?

Jo, man kliver upp, klär upp och går till sina kära vänner.

Idag fick jag världens finaste accesoarer från Moe och en efterlängtad United colors of Benetton plånbok från Lucky. Inte nog med presenter, så fick jag även världens godaste pannkakor idag som åts med Lunas, Toe, Mella och J.La. (Ni har väl hängt med att vi inte längre tilltalar varandra vid ens normala namn?)

Det var det enda hon sa. Efter att ha varit spårlöst försvunna i 6 timmar. Blöta av regn och misslyckade försök till att passera sjöar, inga skor, och bara ett linne och shorts som plagg. Detta var en sommar för flera år sedan, en morgon som uvecklades till en dag av kaos.

Vi vaknade alldeles för tidigt för att vara sommarlov, unga barn, som vi var, mitt i en skog i det djupa värmland och det finns inte så mycket att sysselsätta sig med förutom hyss. Just denna morgonen ville vi göra något annat, vi tog min mammas bilnycklar, och satte oss i bilen. Jag kör, vi åker in på okända stigar och små grusvägar och just i denna stunden fanns det inget bättre än att sitta framför en ratt. Livet var bra, lätt och spännande. Jag överlåter ratten till min vapendragare, blir påmind att hon faktiskt inte har så mycket erfarenhet med pedalerna så jag ber att vi sätter på oss bältet. Det är något jag idag tackar gud för. Hon drar i gasen, en kurva närmar sig och hon svänger med den, lätt, snabbt och till vänster. Bakom denna okända kurva visar det sig att det är en å, med världens minsta bro. Hon försöker pricka, börjar skrika och skickar ratten åt vänster. Vi tror att vi överlever, när hon sedan vejar ratten åt höger! Mot bron! Jag visste att det här är slutet. Snett förbi, halva bilen på bron och andra halvan i diket kör hon snett, missar perfekt och jag ser skogsdiket närmar sig bilfönstret och allt sker i en hundradels sekund. Bilen skjuts ut i luften för att störtkrascha ned i vattnet. Allt jag hör är en stor smäll, öppnar mina ögon, bilen ligger på sidan med passagerar sätet ned. Kollar mig panikartat runtom mig för att skrika "Hur mår du? Gick det bra?!". Jag hör henne flämta och sedan yttra "Jaaa.....". Vi sitter stilla, förstår ingenting, pulsen är på trumparad när jag helt plötsligt känner vatten sippra in längst min höft. Helvete vi sjunker!! Är min första tanke, jag skriker i panik UTUTUT, jag börjar flimra med bältet. Hon försöker öppna bildörren som måste skjutas uppåt. Det går för sakta, jag måste agera. Kämpar av bältet och klättrar upp förbi henne för att slänga upp dörren i adrenalinstyrka, altruistisk som jag idag känner mig, hjälper jag henne upp, puttar henne nedifrån. Kämpar sedan febrilt med att klamra mig upp själv. Vi måste sitta ned, våra ben kan inte hitta stabilisering. Nu sitter vi båda, på snäppet levande, på bilen som ligger ned i en liten å. Vi flämtar, vi kommer endast på ett ord att yttra vilket är Shit, ordet repeterades ett 20-30tals gånger. 

Efter ett par minuter i ett försök till att lugnas ned, lyckas vi sedan ställa oss upp och assistera varandra till bron. Där står vi, allt vi vill göra just nu är att bara sjunka ned genom jorden. Vi noterar att det finns inget hopp för att kunna rulla här ifrån, vi har kört långt så vi hoppas på att grusvägen kan leda oss till större vägar. Vi börjar promenera åt samma riktning som vi körde. Efter en 20 minuter, tar vägen slut. Ja det här sög ju, efter att ha kommit överrens om att gå rakt igenom skogen är bättre än att gå i 2 timmar bakåt. Börjar vi vårt skogsäventyr.

Det kommer inte bli intressantare än så här. Vi går och går, utan skor och utan frukost i våra magar känner vi daggen längst våra bara ben och barren i våra fötter. Ned för 70% vinklade stup och över myrstackar gick vi och gick. Vi möter en sjö och ser motorvägen på andra sidan, vi har passerat saker värre än lite vatten. Blöta var vi sedan innan och där stod vi och velade, halvvägs i ändrar sig min kompanion och kom fram till att hon var rädd för vatten. Vi börjar gå igen, ser hus. Äntligen når vi vägen. Gömmer oss i skam för förbipasserande bilar och går, längre och längre. Tillslut, kommer det en bil och stannar, jag ser mamma. Hon glor på oss med en svart blick. Vi var en bit ifrån så vi går närmare, vi kunde otroligt nog inte hålla oss för flin. Sätter oss i bilen, det var den längsta tystnaden, man funderar lite på hur man ska kunna komma undan men det finns inget hopp för de konstiga undanflykter som dök upp i huvudet.

De hela slutar med mycket skäll och en ack så lättnad mamma. Jag saknar henne.

Här sitter jag. Mina så tidigare okontrollerade tankar har försvunnit, tankar från bak och fram och upp och ned är bortspolade som imse vimse spindel. Jag älskar min nyfunna rastlöshet, min energi och accepterbarhet. Livet känns lätt och kreativiteten hög. Planerade att skriva ett långt, skönt inlägg för att bara snacka av lite eftersom att mina vänner är idag på bio, ser serier, jobbar eller tar en drink eller två. Själv har jag valt att ha en ensam dag med bad, läsa och härlig bakgrundsmusik. Framförallt tvätt. Samtidigt som jag pillar med mitt hittar jag och fastnar pladaskt för en riktigt härlig och även min nya favoritblogg. Vilken inspiration jag får av att läsa den. Inte en yns av pessimism, precis vad jag vill ha runtom och inuti mig, härliga och ärliga ord.

Kvällens glada ordspråk: 
No importa como te sientas, levántate, vístete y sal a brillar. No matter how you feel, get up, dress up and show up.

Jag läste precis en otroligt sann, spännande och lycklig text alldeles nyss som jag vill dela med mig av:

"Att hoppa. Att få känna sig levande. Om man någon gång har tråkigt så kan man bara hoppa en meter eller två, eller så avancerar man och tar sats och hoppar jättelångt. Så långt man bara kan och när man landat så gör man det igen och igen. Att bara kasta av sig jackan mitt framför ett förvånat vinterfolk och hoppa runt i tröja. Att retas med sura gubbar och missnöjda tanter. Att leka. Att skratta. Att våga. Att skratta tills det gör ont i magen, helt ohämmat som ett litet barn, kippa efter luften, låta skrattet bli till tårar och mascaran ivrigt rinna längs kinden. Att inte bry sig. Att verkligen inte bry sig. Att skutta längs gatan istället för att gå, att gå baklänges på tåget. Att med flit missa tåget för att ta nästa. Att köpa en glass i vintern, att inte nudda A-brunnar och istället bara snudda vid Kn. Att bara hoppa runt….ett litet hopp då och då. Det är inte många meter som krävs för att få en att skratta."

Jag avslutar det här trots att jag skulle kunna sitta i evigheter och bara skriva. Men jag återkommer imorgon.

God natt!

Idag har jag ätit lunch med Emma sen mötte jag upp Geof för ännu mer sol, vi hittade ett mysigt hak att äta på och sen inhandlades det jordgubbar som avnjöts med grädde och socker.

Tråkigt nog, så hade jag inte kameran med mig men nu vet ni. Life is only hard when you make it hard.

Mitt hjärta slår ett extra slag varje gång jag hör de städerna. Det var så vår resa blev, inte som förväntan hade förväntat sig. Spontana beslut och otroligt mycket skratt. De 3 små vännerna saknade sol, men de hittade ett flertal andra små solstrålar som utan tvekan gjorde deras resa till en oförglömlig tripp. Man skulle kunna säga att de solade och badade hela tiden fast utan varken sol eller bad.

Innehållet i vår historia är så ofattbar att den inte går att sätta i ord. Magiskt, är allt jag kan summera det till. Folk tror att på grund av att det var en naturkatastrof så hade vi det väldigt dåligt. Kan säga att det var raka motsatsen.

Vi hade såklart ultumat otur. Det börjar med ett moln, som blir regn, som blir katastrof, jordbävningar, översvämningar, dödsförklaringar, ingen el, inget vatten, ingen mottagning på telefonerna eller internet på flera dagar. Antal dödsångest känslor på en sådan kort tid har jag nog aldrig varit med om. Turbulens, flyg håller på att flyga in i hotell, hotell raserar av vågor, vara i skräck i väntan på tsunami, båtar är 1 milimeter från att sjunka, kraschningar, snubblingar, sjukdommar, trötthet. Vi frågar oss själva idag - "Hur fan kan vi fortfarande leva?" Vi är på största allvar, förvånade att vi ens lever idag.

Men helvete, vilken jävla resa!