Småtimmarnas tankar
Här sitter jag. Mina så tidigare okontrollerade tankar har försvunnit, tankar från bak och fram och upp och ned är bortspolade som imse vimse spindel. Jag älskar min nyfunna rastlöshet, min energi och accepterbarhet. Livet känns lätt och kreativiteten hög. Planerade att skriva ett långt, skönt inlägg för att bara snacka av lite eftersom att mina vänner är idag på bio, ser serier, jobbar eller tar en drink eller två. Själv har jag valt att ha en ensam dag med bad, läsa och härlig bakgrundsmusik. Framförallt tvätt. Samtidigt som jag pillar med mitt hittar jag och fastnar pladaskt för en riktigt härlig och även min nya favoritblogg. Vilken inspiration jag får av att läsa den. Inte en yns av pessimism, precis vad jag vill ha runtom och inuti mig, härliga och ärliga ord.
Kvällens glada ordspråk:
No importa como te sientas, levántate, vístete y sal a brillar. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
No importa como te sientas, levántate, vístete y sal a brillar. No matter how you feel, get up, dress up and show up.
Jag läste precis en otroligt sann, spännande och lycklig text alldeles nyss som jag vill dela med mig av:
"Att hoppa. Att få känna sig levande. Om man någon gång har tråkigt så kan man bara hoppa en meter eller två, eller så avancerar man och tar sats och hoppar jättelångt. Så långt man bara kan och när man landat så gör man det igen och igen. Att bara kasta av sig jackan mitt framför ett förvånat vinterfolk och hoppa runt i tröja. Att retas med sura gubbar och missnöjda tanter. Att leka. Att skratta. Att våga. Att skratta tills det gör ont i magen, helt ohämmat som ett litet barn, kippa efter luften, låta skrattet bli till tårar och mascaran ivrigt rinna längs kinden. Att inte bry sig. Att verkligen inte bry sig. Att skutta längs gatan istället för att gå, att gå baklänges på tåget. Att med flit missa tåget för att ta nästa. Att köpa en glass i vintern, att inte nudda A-brunnar och istället bara snudda vid Kn. Att bara hoppa runt….ett litet hopp då och då. Det är inte många meter som krävs för att få en att skratta."
"Att hoppa. Att få känna sig levande. Om man någon gång har tråkigt så kan man bara hoppa en meter eller två, eller så avancerar man och tar sats och hoppar jättelångt. Så långt man bara kan och när man landat så gör man det igen och igen. Att bara kasta av sig jackan mitt framför ett förvånat vinterfolk och hoppa runt i tröja. Att retas med sura gubbar och missnöjda tanter. Att leka. Att skratta. Att våga. Att skratta tills det gör ont i magen, helt ohämmat som ett litet barn, kippa efter luften, låta skrattet bli till tårar och mascaran ivrigt rinna längs kinden. Att inte bry sig. Att verkligen inte bry sig. Att skutta längs gatan istället för att gå, att gå baklänges på tåget. Att med flit missa tåget för att ta nästa. Att köpa en glass i vintern, att inte nudda A-brunnar och istället bara snudda vid Kn. Att bara hoppa runt….ett litet hopp då och då. Det är inte många meter som krävs för att få en att skratta."
Jag avslutar det här trots att jag skulle kunna sitta i evigheter och bara skriva. Men jag återkommer imorgon.
God natt!
Kommentarer
Trackback
