I am Batman

Det var det enda hon sa. Efter att ha varit spårlöst försvunna i 6 timmar. Blöta av regn och misslyckade försök till att passera sjöar, inga skor, och bara ett linne och shorts som plagg. Detta var en sommar för flera år sedan, en morgon som uvecklades till en dag av kaos.

Vi vaknade alldeles för tidigt för att vara sommarlov, unga barn, som vi var, mitt i en skog i det djupa värmland och det finns inte så mycket att sysselsätta sig med förutom hyss. Just denna morgonen ville vi göra något annat, vi tog min mammas bilnycklar, och satte oss i bilen. Jag kör, vi åker in på okända stigar och små grusvägar och just i denna stunden fanns det inget bättre än att sitta framför en ratt. Livet var bra, lätt och spännande. Jag överlåter ratten till min vapendragare, blir påmind att hon faktiskt inte har så mycket erfarenhet med pedalerna så jag ber att vi sätter på oss bältet. Det är något jag idag tackar gud för. Hon drar i gasen, en kurva närmar sig och hon svänger med den, lätt, snabbt och till vänster. Bakom denna okända kurva visar det sig att det är en å, med världens minsta bro. Hon försöker pricka, börjar skrika och skickar ratten åt vänster. Vi tror att vi överlever, när hon sedan vejar ratten åt höger! Mot bron! Jag visste att det här är slutet. Snett förbi, halva bilen på bron och andra halvan i diket kör hon snett, missar perfekt och jag ser skogsdiket närmar sig bilfönstret och allt sker i en hundradels sekund. Bilen skjuts ut i luften för att störtkrascha ned i vattnet. Allt jag hör är en stor smäll, öppnar mina ögon, bilen ligger på sidan med passagerar sätet ned. Kollar mig panikartat runtom mig för att skrika "Hur mår du? Gick det bra?!". Jag hör henne flämta och sedan yttra "Jaaa.....". Vi sitter stilla, förstår ingenting, pulsen är på trumparad när jag helt plötsligt känner vatten sippra in längst min höft. Helvete vi sjunker!! Är min första tanke, jag skriker i panik UTUTUT, jag börjar flimra med bältet. Hon försöker öppna bildörren som måste skjutas uppåt. Det går för sakta, jag måste agera. Kämpar av bältet och klättrar upp förbi henne för att slänga upp dörren i adrenalinstyrka, altruistisk som jag idag känner mig, hjälper jag henne upp, puttar henne nedifrån. Kämpar sedan febrilt med att klamra mig upp själv. Vi måste sitta ned, våra ben kan inte hitta stabilisering. Nu sitter vi båda, på snäppet levande, på bilen som ligger ned i en liten å. Vi flämtar, vi kommer endast på ett ord att yttra vilket är Shit, ordet repeterades ett 20-30tals gånger. 

Efter ett par minuter i ett försök till att lugnas ned, lyckas vi sedan ställa oss upp och assistera varandra till bron. Där står vi, allt vi vill göra just nu är att bara sjunka ned genom jorden. Vi noterar att det finns inget hopp för att kunna rulla här ifrån, vi har kört långt så vi hoppas på att grusvägen kan leda oss till större vägar. Vi börjar promenera åt samma riktning som vi körde. Efter en 20 minuter, tar vägen slut. Ja det här sög ju, efter att ha kommit överrens om att gå rakt igenom skogen är bättre än att gå i 2 timmar bakåt. Börjar vi vårt skogsäventyr.

Det kommer inte bli intressantare än så här. Vi går och går, utan skor och utan frukost i våra magar känner vi daggen längst våra bara ben och barren i våra fötter. Ned för 70% vinklade stup och över myrstackar gick vi och gick. Vi möter en sjö och ser motorvägen på andra sidan, vi har passerat saker värre än lite vatten. Blöta var vi sedan innan och där stod vi och velade, halvvägs i ändrar sig min kompanion och kom fram till att hon var rädd för vatten. Vi börjar gå igen, ser hus. Äntligen når vi vägen. Gömmer oss i skam för förbipasserande bilar och går, längre och längre. Tillslut, kommer det en bil och stannar, jag ser mamma. Hon glor på oss med en svart blick. Vi var en bit ifrån så vi går närmare, vi kunde otroligt nog inte hålla oss för flin. Sätter oss i bilen, det var den längsta tystnaden, man funderar lite på hur man ska kunna komma undan men det finns inget hopp för de konstiga undanflykter som dök upp i huvudet.

De hela slutar med mycket skäll och en ack så lättnad mamma. Jag saknar henne.